Känns som det är lite svårt att ta det lugnt med Vincent, han vill inte riktigt som vi vill... :) Det bråkas om ben, det svansas kring mig och det ska busas... Phu! Fick ta fram klickern nu på eftermiddagen och ge dem lite aktiveringsövningar. Vet inte om jag egentligen ska låta Vincent "bara vila" men det är svårt med en hund som börjar bli pigg och inte vet sitt bästa! Tänkte att lite aktivering därför inte kunde skada. Man kan ju träna på så mycket saker som inte kräver så mycket av kroppen fysiskt. Fast han ska ju säkert vila hjärnan också så all hans kraft går till att bli frisk. Ja det är inte lätt att göra rätt!

Nu ska jag iväg och göra intagningsprov för de två i nybörjarkursen i agility.

Idag tycker jag Vincent verkar mycket piggare än igår. Under promenaden nu på eftermiddagen började han leka med pinnar ute och lattjade lite med Dolly! Han är såå stark Vincent.

Kommer ta det lugnt nu i några veckor. Stygnen ska tas om 10 dagar och då ska de säkert kolla hans blodvärden igen. Jag hoppas han kommer repa sig fort men framförallt på ett bra sätt!

Lite bilder på såret från idag, ser fint ut nu tycker jag!

Vincent är hemma igen!! Trött men med en blick full av liv!! Såå skönt att se!

Dolly är överlycklig att ha fått hem sin beskkyddare och kompis! Nu vilar vi ut och fortsätter Vincents återhämntning här hemma!

Veterinären ringde precis och idag får jag hem min älsklingshund!! Han blodvärden har ökat och han är ännu piggare idag! Är såå glad över detta, äntligen kan jag börja pusta ut en aning! Den här helgen har varit en pärs och jag hoppas att jag aldrig behöver gå något liknande igen!

Nu är det återhämtning här hemma för min pojke som gäller och jag får nog avboka lite aktiviteter vi har inbokade framöver... Men vad gör väl det när jag får hem en hund som har klarat av en livskris på ett alldeles förträffligt sätt!! Åh är såå glad!!

Vill tacka alla nära och kära som funnits som ett stöd och alla som hållit tummar, tår och tassar för Vincent!! Det har verkligen varit skönt med allt stöd!!

Igår fick jag samtal från veterinären som meddelade att Vincent mådde lite bättre. Han hade återhämtat sig från den värsta krisen och hade fått en bättre hjärtrytm och puls, dock fortfarande för låg för att vara normal. Hans blodvärden hade inte heller blivit bättre, varav de inte ville släppa hem honom. (Blodvärdena tydde fortfarande på en blodbrist.) Men han åt, kissade och bajsade och för min del kändes det skönt att höra. Helt okunnig inom vården, men det känns ju som att en hund som börjat äta är lite grand på bättringsvägen! De tyckte också att han hade blivit mycket piggare och blev glad när han fick komma ut och kissa och blev glad när de var nära honom! Min lilla plutt! Jag hoppas jag får hem honom snart, frisk och glad igen!!

Igår skulle Vincent kastreras, en operation jag dragit på länge och varit i valet och kvalet om jag ska göra överhuvudtaget. Vincent är ju 7 år och jag har inte haft några större problem med honom som hanhund. Men i och med att vi skaffat en tikvalp så kändes kastreringen ändå som det rätta valet i slutändan.

Ja kastrering blev det och veterinären ringde några timmar efter det att jag lämnade honom och berättade att allt var klart och att jag kunde komma och hämta honom. Allt frid och fröjd och jag åkte ifrån jobbet för att hämta min lilla älskling.

Där tog friden slut och det jag möttes av direkt när jag kom var en stressad veterinär som berättade att Vincent fått en blödning och att hon behövde lägga ett förband. När jag mötte Vincent fick jag en smärre chock. Han var helt annorlunda, antagligen fortfarande drogad, men hade en blick som jag aldrig förut sett hos honom. Han kände inte igen mig, morrade och var helt frånvarande och så bara rann det blod från honom. Jag mår illa när jag tänker på blodlukten i rummet, det var vidrigt!

Veterinären försökte lägga om ett förband på honom medan jag fick hålla i min vettskrämda hund som inte ens kände igen mig... I det läget forstod jag fortfarande inte att läget var så akut utan kände mig lugn i och med att veterinären inte verkade tycka att det var så allvarligt. Men när hon föreslog att jag kunde lämna kvar honom om jag tyckte det var läskigt att ta hem honom bestämde jag mig för att han inte skulle vara kvar där utan att jag skulle ta honom till ett djursjukhus. Under den lilla tid jag var hos veterinären blev Vincent så mycket sämre. Hans tandkött var alldeles ljust, nästan vitt och han blev bara svagare och svagare...

Jag lindade in Vincent i hans älsklingsfilt och la honom i framsätet. Satte på stolsvärmen så han inte skulle bli så kall... Sjukhuset i Södertälje var stängt så det var till Södra djursjukhuset i Stockholm som gällde. Vet inte riktigt hur jag lyckades ta mig dit, har inget minne av färden mer än att jag såg min hund bara ligga där med öppna ögon, en helt apatisk blick som inte blinkade eller reagerade när jag pratade med honom... Pratade med honom hela tiden i vilket fall som helst för jag tänkte att han kanske hör mig även om han inte reagerar på det. Gav honom de kommandon jag ger ute på agilityplan och bara på hans älsklingshinder i hopp om att han skulle kämpa lite till, och inte ge upp innan vi hade kommit fram till sjukhuset...

Väl framme vid djursjukhuset mötte personalen mig i dörren. De var förvarnade om att jag skulle komma med en hund som höll på att förblöda. De ledde snabbt in mig i ett av akutrummen och där började de ge honom dropp och tog en första koll på hur han mådde. Han fick inte vara kvar där länge utan transporterades ganska fort till operation där de skulle öppna upp honom och försöka stoppa blödningen.

Operationen gick bra och veterinärerna lyckades stoppa hans blödning. Vincent hade dock förlorat väldigt mycket blod och var i mycket dåligt skick. De gav honom en blodtransfusion och blodersättningsmedel och la in honom på en intensivvårdsavdelning. Veterinären ringde mig och förklarade att operationen hade lyckats men att det inte gick att säga hur det skulle gå för Vincent. Han är väldigt dålig och läget är kritiskt är ord jag fortfarande hör inom mig...

Idag är det lördag och Vincent ligger fortfarande kvar på djursjukhuset. Jag har inte hört någonting idag om läget och jag tror att det är positivt då de bara skulle ringa om läget hade försämrats. Mellan kl 11-14 kommer de ringa mig och berätta hur han mår, och ringer de inte innan det så borde han ju fortfarande vara vid liv och i alla fall inte må sämre än vad han gjorde när jag pratade med veterinären vid 17-tiden igår...

Just nu lever jag på orden en veterinär gav mig när han skulle få lugnande när han drog ut tänder för några år sedan. De skulle ge honom lugnande och de fick ge honom en dos för en hund som väger ungefär 25 kg. De sa att "vilken otroligt envis hund du har, han kämpar emot ända in i det sista och en sådan hund kommer  inte ge upp i första taget om han blir sjuk"

Snart bär det iväg till Aldal för sista klickerkursdagen. Igår var det riktigt kul och Vincent var helt suverän att träna med. Han var på sitt bästa träningshumör och var pigg och alert under hela dagen.

Idag tänkte jag ta med mig Dolly också. Tog inte med henne igår för trodde vi skulle göra saker som hon ännu inte kan vara med på men Hanna, instruktören, sa att alla kan vara med och man jobbar utifrån den nivå man ligger på. Så idag blir det alltså träning med båda dogsen! :)

Hade hoppats på att få med Riku och därmed lite fotografering, men det lär ju knappast gå... Han är måttligt intresserad av just hundträning. Han gillar att kela och leka med dem, men själva träningsbiten står han gärna över...

Idag har vi lämnat Dolly och Vincent ensamma i ungefär 1,5 h. För Vincent är det förstås ingen match, han kan ju vara ensam, men för lilla Dolly var det nyttig träning. Tror det har gått bra. Det är ju lite svårt att veta när man inte är hemma och inte har riggat någon övervakning av dem :)

Hundarna var i alla fall tysta innan jag gick in genom dörren. Smög upp i trappen så de inte skulle höra att jag var på väg och så stod jag och lyssnade ett tag. Inte ett ljud från lgh och det kändes skönt! :) När jag däremot kom in blev det desto mer ljud... Dolly skäller i så hög ton att det riktigt skär i öronen och när hon väl börjar slutar hon inte i första taget... Vincent skäller ju han med men slutar så fort jag kommer in genom dörren och stängt den. Vet inte hur man tränar bort just det skällandet, men försöker vara så neutral som möjligt och inte göra så stort väsen av det hela. Försöker liksom avdramatisera lite.

Idag på promenaden kom det en löst springande schäferhane mot oss i full fart! Jag fick lite panik och skrek NEJ typ 10 gånger :). Kände att det här kommer gå åt helvete! Inte så mycket för Dollys del som kanske inte retar upp en schäferhane men för Vincent som haft sådan otur med påhoppande hundar. Han hatar när stora hundar rusar emot honom och han välkomnar dem INTE! Alltså stor risk för bråk! Med två hundar ihopsnurrade i sina koppel (Vincent och Dolly) lyckades jag dock skrämma bort den andra hunden som stack tillbaka in på sin tomt igen! Blev lite skakis efteråt. Hatar när lösa hundar, speciellt större, rusar emot oss fullt skällande och attackberedda. Vet att jag har blivit lite fjantig och lite "tantig" Typ har börjat lyfta upp Vincent när det kommer hundar lösa emot honom. Det värsta man kan göra om man vill ha en hund som är rädd för andra hundar,jag vet,  men jag får liksom panik nuförtiden och  bara lyfter upp honom... Han har blivit påflugen lite för många gånger och jag vill inte riskera något längre! Nu är det ju lite svårare att lyfta upp två hundar så jag får väl börja tuffa till mig och skrämma bort dem istället.

Min värsta mardröm är att det ska komma en lös "kamphund" emot oss. Det finns nämligen lite FÖR mycket hundar av den typen med fel förare här omkring... Nu retar jag säkert upp en del och jag vill inte klaga på hundarna  i sig egentligen utan jag känner flera trevliga sk "kamphundar". Problemet börjar när det är fel folk som skaffar dessa hundar och dessutom har hundar som kanske inte kommer från sunda linjer... Ja i vilket fall som helst vill jag inte möta någon lös sådan när jag är ute och går med mina hundar!

När jag är som nojjigast brukar jag tänka ut vart jag ska göra av mina hundar ifall jag ser någon lös hund. Typ tänker så här: Om det kommer en lös hund nu då kan jag lyfta över hundarna på tomten där borta, de har ett staket... Eller om det kommer en lös hund nu sätter jag upp hundarna på det där taket, då kanske den lösa hunden inte kommer åt dem...

Låter lite skadat att jag tänker sådär, inser det nu när jag läser det jag skrivit... Vet inte varför jag har blivit såhär, tänkte verkligen ALDRIG så här förr!! Kanske har det att göra med att jag inte bodde här förut utan på landet och det typ inte fanns så mycket läskiga hundar... Eller i alla fall inte vad jag visste om :)